teknikens värld SUCK!
Mitt internet är cp segt och bilder går inte heller att ladda upp. suck!!
Får försöka senare.
L8ers!
Antonia här :)
Hejhejhållå. Nu är lilla söta Alexandra i sala :( Saknar henne för mycket men hon har det säkert supernajs. Idag har jag varit och jobbat på Djurgårdens sommmarfotbollsskola. Mysigt i det vackra vädret, eller inte :P Det är ju sommarlov inte höstlov, tio grader var det idag i Stockholm, SUCK!! Jag ska i alla fall åka till min pappas hemland i slutet av juni, o la bella Italia, here i come! Det ska bli så skönt och jag ska bli så brun. Jag var nyligen i Rom, det var härligt och varmt!
Blid över Rom.
- Kamera, Sony
Bild över hamnen i byn där vi har hus, på Sicilien.
- Kamera, Sony
Ser ni de TVÅ regnbågarna och färgen på havet OMG ( I LÖVE! )
Fotot är taget i januari tänk er då hur det ser ut på sommaren.
- Samma kamera som förut SONY!
Och till sist Italiens stolthet:
LA PASTA!
- Och nu är det nog Kalles canon
L8ers!
Antonia gästbloggar
Som ni vet åker Alexandra till Sala nu (Kommer sakna henne enormt + att vi inte kommer ses på nio veckor. DISASTER!!) så jag ska helt enkelt gästblogga! Kul va! Så jag tänkte, eftersom jag ska blogga i ca två veckor, att jag skulle berätta lite om mig själv :) Jag har själv haft en blogg så just nu bara kilar det i fingrarna efter att få skriva världens längsta inlägg, men Alexandra har bett mig att bara skriva om saker med värde ;) Jag går i franska skolan och ÄLSKAR att spela fotboll :) i sommar ska jag vara i vårt hus i Italien på Sicilien där min pappa kommer ifrån. Jag gillar, precis som alexandra, att fota. Men jag har tyvärr inte lika fancy kamera som hon har... har en vanlig digitalkamera från Sony. Tänkte lägg upp lite bilder åxå! Hoppas ni inte kommer sakna Pally alltför mycket.
Jag gillar att fota:
Lycka
Livet som det är
Nära och kära
Rörelse
men även min Konstnärliga sida kan titta fram ibland :)
Ögon ÄR fantastiska. Det finns inga fula ögon.
Jag älskar Alexandras isblåa ögon.
Jag har ögon som skiftar färg ibland är dem gröna som på bilden och ibland är dem grå.
-Bilden är tagen med pally's kamera nikon någonting :P
Carros ögon är åxå vackra.
Så intensivt gröna och ändå den brun-orangea nyansen som en ring runt pupillen, självklart e dem vackrare i verkligheten :)
-Detta är åxå Alexandras kamera nikon
Kommer mer foton i veckan!
L8ers!
I love chewing chewing gum.
Hej. (vill få både ett glatt och ett normalt intryck...) 'Hej!' kanske är bättre.
Antar att det här blir det första inlägget som inte handlar om foton - det första meningsvärda - sedan jag bestämde mig för att ha med lite vardag trots allt. Det blev ju faktiskt lite roligare då, bara att jag kanske inte berättar precis vad jag gjort under dagen. Men jag berättar om jag gör något speciellt, träffar en rolig person, är med om något hemskt/spännande/roligt/annorlunda, om jag ska åka bort osv.
Och nu ska jag ju faktiskt det. Åka bort alltså. Jag har nämt det några gånger här, men eftersom jag ska berätta om saker och ting numera kan jag ju lika gärna göra det.
Jag ska på konfirmationsläger. Lägret, som är ett ridcenter, ligger i Sala. Dit kommer jag åka tillsammans med min bästa vän sedan barnsben, Tyra. Och jag vet - jag är egentligen för liten. Eller snarare för ung. De flesta går mellan åttan och nian men jag har precis slutat sjuan. På lägret får man vara 14-18 och jag har precis fyllt fjorton. Dessutom är Tyra ett år äldre än jag, hon går alltså det året man 'ska' gå, så jag fick gå det här året. Och det tycker jag är underbart. Där kommer jag och Tyra gå i kyrkan, träffa massvis med människor och skaffa underbara vänner, rida varje dag, hajka, leka och massa mer.
Jag kommer att stanna i Sala i tre hela veckor. Jag har aldrig varit borta så länge ifrån min familj, men det ska knappast bli några problem. Är ju borta jämnt och ständigt. Kan faktiskt inte ens komma ihåg senaste gången jag sov en hel vecka hemma. Gud, det är ju nästan sjukt, det måste nämligen varit två år sedan. Men det är så jag är! Måste få komma bort och byta miljöer och kunna längta hem lite.
Klockan 12 stjutsar min styvpappa mig och Tyra till Sala. Imorgon. Så det kommer inte att bli något bloggande från min del på 20 dagar. Däremot så kommer min kära syster, Karin - som jag så många gånger nämt, att blogga åt mig några gånger. Men mellan er och mig - förvänta er inte så mycket... x)
Min bästa vän Antonia (jag vet - jag har många bästa vänner och det är hur skönt som helst) kommer också att börja gästblogga här! Jag ser verkligen emot att ha en liten bloggpartner. Hon hjälper mig också under resan och ser till att uppdatera med godis ifrån hennes sida. Jag är säker på att ni kommer älska henne - kanske inte lika mycket som jag redan gör - men ändå.
Så nu har de som är värda tusen tack fått vara i rampljuset lite.
Bästa barndomsvän Tyra. Förlåt för dålig kvalité på bilden.
Bästa vän Antonia. En riktig skitkorv så att säga. Men också en ängel såklart!
Bästa storasyster!
Förövrigt var jag med om en jättehemsk sak idag.
Jag stod i mitt rum och samtalade med mamma om lite packning och sådant (vi flyttar på måndag också så jag måste packa för konfan + allt jag äger) och så hör vi en smäll på fönsterrutan. Mamma säger förtvivlat 'Åhnej, det där var en stackars fågel. Klarade den sig tro?'
Jag kikar ut genom fönstret för att se om fågeln hade klarat sig och flugit iväg eller om den hade ... ja ni vet. Så när jag tittar ut ser jag den stackars fågeln på marken, sprattlandes, och blodet flödar ut ur huvudet.
Det första jag gjorde var att skrika högt som en stucken gris. Sedan springer jag ut ur rummet och börjar störtgråta, jag kunde inte hindra tårarna. Igenom mina händer som jag höll för ansiktet spottade jag ut till mamma att fågeln låg där på marken och dog. Jag satte mig ner på trappan i hallen och grät i en halvtimme - hela tiden med bilden om fågeln i minnet och hur den nu förmodligen låg där i en stor blodpöl efter att ha förblödit.
Jag hade aldrig sett ett djur dö förut. Jag hade aldrig sett en individ dö förut. Det var så himla tragiskt. Jag var så ledsen för fågelns skull och för att den förblödde bara för att den inte såg min förbaskade glasruta.
Men det som jag grät för mest var att jag inte kunde hjälpa den. Jag kunde ha sprungit ut och tittat på när den sakta dog och hoppats på att den inte skulle dö, men jag kunde inte hjälpa den. Jag kunde inte stoppa blödningen eller någonting och det kändes som att bara jag hade vetat hur jag skulle få en att må bra igen så hade den inte dött.
Så här i efterhand inser jag att jag nog inte hade kunnat rädda den oavsett om jag kunde. Men jag intalar mig att då hade jag i alla fall försökt, och det räcker mycket längre än att vara helt hjälplös.
Efter en halvtimme kunde jag resa mig upp och tårka tårarna. Jag insåg samtidigt att sånt här händer varje dag. Skulle jag sitta och gråta en halvtimme för varje fågel som dör skulle jag nog gråta hela livet. Men det var skönt, för jag kände mig ganska lättade efteråt. Jag bad mamma att gå in i mitt rum och se om jag kunde sätta mig vid datorn utan att se fågeln utanför fönstret. Och det kunde jag tack och lov.
Tio sekunder efter att jag suttit mig vid datorn och slagit upp internet så ser jag i ögonvrån en skata som hoppar på gräsmattan. Jag vred huvudet och tittade på den och gjorde en förskräcklig upptäckt. Gissa vad den bar på? Jusste. Sin döda kompis. Jag såg hur skatan slängde ner sin kompis i gräset och tog en tugga.
Jag bröjade skrika igen och sprang ut igenom rummet och satte mig i förrådet och mamma undrade självklart varför jag börjat gråta igen. Jag darrade jättemycket och vid det här laget ringde mamma min styvpappa som varit och lämnat massvis med grejor i vår nya lägenhet. När han sedan kommit hem, då hade jag också slutat gråta igen, så tog han bort fågeln så att jag kunde sätta mig i mitt rum igen.
Sådär, nu vet ni om den historien. Nu känns det ännu bättre.
Hjälp vilket långt inlägg det blev! Men det är bara roligt att skriva. Det är verkligen roligt. Jag har skrivkrut och skriver hur fort som helst. Får ni också så ibland? Att man skriver så fort att inte hjärnan hänger med och man blir hela tiden förvånad över att man inte skrev fel. Det är lustigt.
Det regnar ute och det är tråkigt. Gör nog lite fler listor ikväll för att fördriva tiden. Hoppas att det är ok. Jag ska försöka att blogga imorgon på morgonen innan jag åker, men jag lovar inget för att inte göra er besvikna.
Ha det gott kära vänner! Vi hörs. /pally
Antar att det här blir det första inlägget som inte handlar om foton - det första meningsvärda - sedan jag bestämde mig för att ha med lite vardag trots allt. Det blev ju faktiskt lite roligare då, bara att jag kanske inte berättar precis vad jag gjort under dagen. Men jag berättar om jag gör något speciellt, träffar en rolig person, är med om något hemskt/spännande/roligt/annorlunda, om jag ska åka bort osv.
Och nu ska jag ju faktiskt det. Åka bort alltså. Jag har nämt det några gånger här, men eftersom jag ska berätta om saker och ting numera kan jag ju lika gärna göra det.
Jag ska på konfirmationsläger. Lägret, som är ett ridcenter, ligger i Sala. Dit kommer jag åka tillsammans med min bästa vän sedan barnsben, Tyra. Och jag vet - jag är egentligen för liten. Eller snarare för ung. De flesta går mellan åttan och nian men jag har precis slutat sjuan. På lägret får man vara 14-18 och jag har precis fyllt fjorton. Dessutom är Tyra ett år äldre än jag, hon går alltså det året man 'ska' gå, så jag fick gå det här året. Och det tycker jag är underbart. Där kommer jag och Tyra gå i kyrkan, träffa massvis med människor och skaffa underbara vänner, rida varje dag, hajka, leka och massa mer.
Jag kommer att stanna i Sala i tre hela veckor. Jag har aldrig varit borta så länge ifrån min familj, men det ska knappast bli några problem. Är ju borta jämnt och ständigt. Kan faktiskt inte ens komma ihåg senaste gången jag sov en hel vecka hemma. Gud, det är ju nästan sjukt, det måste nämligen varit två år sedan. Men det är så jag är! Måste få komma bort och byta miljöer och kunna längta hem lite.
Klockan 12 stjutsar min styvpappa mig och Tyra till Sala. Imorgon. Så det kommer inte att bli något bloggande från min del på 20 dagar. Däremot så kommer min kära syster, Karin - som jag så många gånger nämt, att blogga åt mig några gånger. Men mellan er och mig - förvänta er inte så mycket... x)
Min bästa vän Antonia (jag vet - jag har många bästa vänner och det är hur skönt som helst) kommer också att börja gästblogga här! Jag ser verkligen emot att ha en liten bloggpartner. Hon hjälper mig också under resan och ser till att uppdatera med godis ifrån hennes sida. Jag är säker på att ni kommer älska henne - kanske inte lika mycket som jag redan gör - men ändå.
Så nu har de som är värda tusen tack fått vara i rampljuset lite.
Bästa barndomsvän Tyra. Förlåt för dålig kvalité på bilden.
Bästa vän Antonia. En riktig skitkorv så att säga. Men också en ängel såklart!
Bästa storasyster!
Förövrigt var jag med om en jättehemsk sak idag.
Jag stod i mitt rum och samtalade med mamma om lite packning och sådant (vi flyttar på måndag också så jag måste packa för konfan + allt jag äger) och så hör vi en smäll på fönsterrutan. Mamma säger förtvivlat 'Åhnej, det där var en stackars fågel. Klarade den sig tro?'
Jag kikar ut genom fönstret för att se om fågeln hade klarat sig och flugit iväg eller om den hade ... ja ni vet. Så när jag tittar ut ser jag den stackars fågeln på marken, sprattlandes, och blodet flödar ut ur huvudet.
Det första jag gjorde var att skrika högt som en stucken gris. Sedan springer jag ut ur rummet och börjar störtgråta, jag kunde inte hindra tårarna. Igenom mina händer som jag höll för ansiktet spottade jag ut till mamma att fågeln låg där på marken och dog. Jag satte mig ner på trappan i hallen och grät i en halvtimme - hela tiden med bilden om fågeln i minnet och hur den nu förmodligen låg där i en stor blodpöl efter att ha förblödit.
Jag hade aldrig sett ett djur dö förut. Jag hade aldrig sett en individ dö förut. Det var så himla tragiskt. Jag var så ledsen för fågelns skull och för att den förblödde bara för att den inte såg min förbaskade glasruta.
Men det som jag grät för mest var att jag inte kunde hjälpa den. Jag kunde ha sprungit ut och tittat på när den sakta dog och hoppats på att den inte skulle dö, men jag kunde inte hjälpa den. Jag kunde inte stoppa blödningen eller någonting och det kändes som att bara jag hade vetat hur jag skulle få en att må bra igen så hade den inte dött.
Så här i efterhand inser jag att jag nog inte hade kunnat rädda den oavsett om jag kunde. Men jag intalar mig att då hade jag i alla fall försökt, och det räcker mycket längre än att vara helt hjälplös.
Efter en halvtimme kunde jag resa mig upp och tårka tårarna. Jag insåg samtidigt att sånt här händer varje dag. Skulle jag sitta och gråta en halvtimme för varje fågel som dör skulle jag nog gråta hela livet. Men det var skönt, för jag kände mig ganska lättade efteråt. Jag bad mamma att gå in i mitt rum och se om jag kunde sätta mig vid datorn utan att se fågeln utanför fönstret. Och det kunde jag tack och lov.
Tio sekunder efter att jag suttit mig vid datorn och slagit upp internet så ser jag i ögonvrån en skata som hoppar på gräsmattan. Jag vred huvudet och tittade på den och gjorde en förskräcklig upptäckt. Gissa vad den bar på? Jusste. Sin döda kompis. Jag såg hur skatan slängde ner sin kompis i gräset och tog en tugga.
Jag bröjade skrika igen och sprang ut igenom rummet och satte mig i förrådet och mamma undrade självklart varför jag börjat gråta igen. Jag darrade jättemycket och vid det här laget ringde mamma min styvpappa som varit och lämnat massvis med grejor i vår nya lägenhet. När han sedan kommit hem, då hade jag också slutat gråta igen, så tog han bort fågeln så att jag kunde sätta mig i mitt rum igen.
Sådär, nu vet ni om den historien. Nu känns det ännu bättre.
Hjälp vilket långt inlägg det blev! Men det är bara roligt att skriva. Det är verkligen roligt. Jag har skrivkrut och skriver hur fort som helst. Får ni också så ibland? Att man skriver så fort att inte hjärnan hänger med och man blir hela tiden förvånad över att man inte skrev fel. Det är lustigt.
Det regnar ute och det är tråkigt. Gör nog lite fler listor ikväll för att fördriva tiden. Hoppas att det är ok. Jag ska försöka att blogga imorgon på morgonen innan jag åker, men jag lovar inget för att inte göra er besvikna.
Ha det gott kära vänner! Vi hörs. /pally
Seventeen and a half hour left.
Tusenstjärnor.
I love reading, riding and loving.
Nu väntar bussen! Hörs ikväll. Puss /pally
Another day.
Och här säger jag godnatt. Det är fortfarande några bilder som inte går och ladda upp. Jag fattar verkligen inte varför. Jaja, försöker igen imorgon. Lyckades i alla fall få till texten på bilderna. Riktigt stolt och tycker definitivt att det blev lyckat.
Sov sött.
I'm counting.
We're ment to be together.
En skitunge i hög grad.
Only a few days away from heaven.
(orkade inte vända på den.... hehe)
Mer pool idag. Nu fick ni yttligare ett inlägg innan jag kom hem trots allt! *cred till mig*
Nu; bänkning framför tvn med drickyogurt + kakor för kvällens kommande program!
/pally
I wish you were with me.
Jag känner mig hopplös när det gäller att uppdatera. Men jag har inget att be om ursäkt för; jag har lovat mig själv att aldrig göra det. Det är så det ska vara, jag ska inte känna någon press för att lägga upp massa bilder.
Dessutom trodde jag att jag inte ens haft möjlighet till det heller. Men efter lite letande insåg jag att det hade jag trots allt. Vi böehvde bar sladden till morfars kamera så jag kunde trycka in mina bilder i hans dator.
Jo så så är det. Jag sitter nämligen på Värmdö hemma hos mormor och morfar, och här har jag varit i tre nätter. Här finns det hu mycket som helst att fota, så det är i princip det enda jag håller på med.
Här har jag dock inte mitt kära bildredigeringsprogram utan ni får bilderna á la naturelle.
Jusste! Den goda nyheten vi alla väntat väntat på - jag fick mitt efterlängtade objektiv i fredags. AF-S NIKKOR 55-200mm 1:4-5.6G är min nya förälskelse. Jag ger er nu en förtitt på bilderna och låter dem tala sitt språk.
Första bilden med objektivet - min pojke. Hugo i hög kvalité.
Kusinen Meg blev förste modell.
Och sedan massvis med plums i poolen.
Det blev barn idag. Och det kommer mer. Och massvis med natur. Jag ska bara komma hem först - vilket jag göra på onsdag. Kanske bloggar imorgon också (hoppas hoppas) !
Akta er för solen och ha det bra, pally
Dessutom trodde jag att jag inte ens haft möjlighet till det heller. Men efter lite letande insåg jag att det hade jag trots allt. Vi böehvde bar sladden till morfars kamera så jag kunde trycka in mina bilder i hans dator.
Jo så så är det. Jag sitter nämligen på Värmdö hemma hos mormor och morfar, och här har jag varit i tre nätter. Här finns det hu mycket som helst att fota, så det är i princip det enda jag håller på med.
Här har jag dock inte mitt kära bildredigeringsprogram utan ni får bilderna á la naturelle.
Jusste! Den goda nyheten vi alla väntat väntat på - jag fick mitt efterlängtade objektiv i fredags. AF-S NIKKOR 55-200mm 1:4-5.6G är min nya förälskelse. Jag ger er nu en förtitt på bilderna och låter dem tala sitt språk.
Första bilden med objektivet - min pojke. Hugo i hög kvalité.
Kusinen Meg blev förste modell.
Och sedan massvis med plums i poolen.
Det blev barn idag. Och det kommer mer. Och massvis med natur. Jag ska bara komma hem först - vilket jag göra på onsdag. Kanske bloggar imorgon också (hoppas hoppas) !
Akta er för solen och ha det bra, pally
Efter regnet kommer solen.
Thank you for listening.
Jag hade ju som sagt födelsedag igår. Den blev väldigt lyckad och jag är glad.
Den goda tårtan.
En av mina högsta önskningar - Rayban Wayfares.
Sims 3!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Lånad bild.
Estee Lauder borttagning. Sjukt bra!
Och sist kedjan från Thomas Sabo.
Jag fick allt jag önskade mig förutom objektivet. Men förhoppningsvis så får jag det på fredag - då jag träffar mormor och morfar.
Allt för mig ikväll. Puss!
Den goda tårtan.
En av mina högsta önskningar - Rayban Wayfares.
Sims 3!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Lånad bild.
Estee Lauder borttagning. Sjukt bra!
Och sist kedjan från Thomas Sabo.
Jag fick allt jag önskade mig förutom objektivet. Men förhoppningsvis så får jag det på fredag - då jag träffar mormor och morfar.
Allt för mig ikväll. Puss!
Old Pics.
Frost från i vintras. Som vanligt kära Nikon & NIKKOR.
010609.
Grattis till mig idag då. 14 år. Det första min styvpappa sa till mig när jag vaknade var: GRATTIS FJORTISEN!
Suck.
Jag hoppas innerligt att jag får det jag vill ha. Allt hamnar i bloggen senast imorgon kväll.
Trevlig dag!
