Ditt favoritställe på sommaren?
- Hemma hos mormor och morfar på landet. Alla gånger. Där kan man gå barfota till stranden, fiska aborrar, grilla möra filéer om kvällarna, sitta och spela beredskapsvits eller alfapet i timmar, ha en trekvart till stan men ändå sällan se bilar, hjälpa morfar klippa den stora gräsmattan, se grannen lars bada naken vid bryggan varje dag vi frukostbordet, titta på ett soligt rapport, sova på gräsmattan i tält som om man vore mitt i skogen, ta cykeln till sina kompisar för sommaren och åka till siggesta på söndagarna och gå på sommarens bästa loppis. Nä, landet slår alla platser i mina ögon. 

Vad lägger du helst på grillen?
- Mört kött (antingen på spett eller som det är), majskolv, paprika och slutligen marshmallows såklart.

Vad har du för planer för årets sommarlov/semester?
- Förhoppningsvis ska jag arbeta (om jag får jobb) de första tre veckorna. Därefter åker jag till ett solig och hett Malta med min bästa vän på språkresa i tre veckor. Är så taggad så jag inte vet var jag ska ta vägen. Exakt två månader kvar idag! Efter det är jag på landet i två veckor. I början på augusti åker jag till Örebro och arbetar som ledare på ett av jordens bästa stall. I slutet av augusti åker vi nog till Frankrike och hälsa på Pappi.

Dina bästa sommarfärger?
- Ljusblå, korallröd och ljusgul.

Nämn några saker du tycker är typiskt svenskt på sommaren:
- Efterätter som alltid är vaniljglass med jordgubbar, sandstränder med massa tong och bajjamajjor.

Bästa sommarminnet från barndomen?
- Kollo på barnens ö, två veckor på Kreta, Skåne och landet.

Havet, sjön eller poolen?
- Det beror lite på. Är det sådär jesusvarmt så man nästan förångas föredrar jag poolen, för den är inte saltig och man blir inte så kladdig. Sedan finns det ju inget bättre än att simma långt ut i havet när det är ljummet.

Vad väljer du i glassbaren?
- Magnum.

Vart går din drömsemester?
- Oj vad svårt! För tillfället vill jag åka till Turkiet, så vi håller på att kolla på det.

Hur spenderar du helst den perfekta sommardagen?
- Vaknar upp i frasiga lakan och dricker iskall juice i sommarsofforna på terassen och tittar ut över havet. Gör mig inte mer i ordning än att sätta upp håret i en tofs och hoppa i en t-shirt och ett par shorts. Tar en tripp till stranden där vattnet fortfarande svalkar när man är solhet och man handlar konstiga glassar i kiosken. Dagen går antingen där i solen med olika ting på schemat. En tid hjälper jag till i trädgården, andra timmar läser jag i solen. När det vankas kväll drar morfar fram grillen och sommarvarmt kött äts upp under parasoll eftersom solen fortfarande gassar klockan åtta på kvällen. Tittar gemensamt på en film, eller pratar och spelar spel innan man vid midnatt går och lägger sig med ny bränna och förväntasfull på nästa dag.

Vill tillbaka.

11 april 2011
"Tänk om personkemi finns på riktigt. Två människor sm möts och "klickar". Ja, det måste ju finnas en mening med sånt. Någon man träffar som det känns som man har känt hela livet. Hur går det ihop?

Som när man går förbi någon på stan. Redan på långt avstånd spökar det och när man efter några meter möts på trottoarkanten är krashen ett faktum. Trots att man haft flera meters betänketid att ändra riktning så krockar man nästan. Klämmer ur sig ett "ojdå" och lyckas till slut slita sig och gå rakt fram.

För hur mycket man än anstränger sig för att styra bort benen så förenas man. Tänk om man attraheras som partiklar, plus och minus?

Tänk om man faktiskt egentligen inte kan repellera, utan att den magnetiska kraften för en samman? Och att man verkligen måste anstränga både sin fysiska styrka och sin mentala tankekraft för att hålla en rak kurs?

Är det personkemi?

Kan två människor vara menade för varandra om de stöter ihop?"

Nu är jag hemma igen.
Veckan har varit helt fantastisk. Ätit pick-nick, solat, bakat, lagat mat, ätit godis, lekt och skrattat. Uppskattat.
När jag kommer hem möts jag av Gullis. Inte det bästa namnet tycker jag personligen, men nyfiken som en tok. Vassa klor och piper som en gris. Svart. Så vacker. Ska kanske ta och fota honom någon dag.
Ska snart smälla i mig ägg med rom och majonäs, prinskorvar, köttbullar, jansson och potatis. Inte så illa.
Agera påskhare kanske.
Smider planer för kvällen. Älskar livet.

Under vistelsen i Frankrike besökte vi ett koncentrationsläger. Usch, det var obehagligt. Kan inte riktigt ta mig till det. För det går inte in i mitt huvud att någon kan göra såhär. Jag förstår bara inte. Hur som helst har jag en hel del bilder därifrån. Om det träffar dig i hjärtat så föreslår jag att du hoppar över detta inlägg. Jag kommer heller inte förklara något i bilderna, utan de får tala för sig själva.

Några dagar i matväg.


Indiskt. (för första gången!)

Avokado- och keso-mackor på en solig balkong.


Den bästa såsen jag vet. (matlagningsgrädde, kalvfond, soltorkade tomater, parmesan, oregano, dragon, salt & peppar)


Amerikanska plättar med nutella och sylt.

Ep 2011 by MONOSKONS

4 april 2011

Igår åkte vi på en väg. I ungefär 70 km/h. Vi hade varit på ett vattenfall. Cascade. Våtärfåll.
När vi for där på vägen, tittade jag ut genom rutan. Vi åkte över en bro nu. Under oss var en skog som kantades av en grusväg och en stor äng.
På grusvägen stod en bil. Inte ny, inte gammal. Silvrig. Använd. Den hade plats för två personer och ett flak längst bak. Den var vacker.

Mitt på ängen sitter två figurer. In the middle of nowhere. På en filt. Den ena en flicka. Den andra en pojke. Pojken rörde sig. I famnen hade han en gitarr.

Där på ängen satt en flicka med en pojke som sjöng och spelade för just henne.

Vi for till Strasbourg med klassen också, fast några dagar senare. Det var superfint väder och vi fick gå runt i affärer, äta mat och titta på de fina husen.


Leo.


Ebba.


Isabella.


Erik och Fanny. Älskar den här bilden!


Innan det var dags att fara till Europaparlamentet (och efter det var resan slut!) så invigde jag diabolo's infinnande i mina vänners hjärtan. Okej, inte riktigt, men nästan.

Det fanns en dag under resan då jag inte följde efter de andra. Under lördagen hämtade min pappa mig på morgonen och vi åkte till Strasbourg, medan min klass gjorde andra saker.


Staden var så rysligt vacker. Väldigt trevlig att besöka!


Jag var så lycklig över att få träffa min pappa igen.


Vi besökte den stora och magnifika katedralen.


De flesta gator var smala men mycket trevliga.


Jag tyckte så mycket om klockan som satt på väggen.


Vi beslutade oss för att ta "la bateau mouche" som är en båt som följer hela strömmen runt staden.


Under färden kunde man lyssna på en inspelad röst som berättade vad man åkte förbi. Mycket uppskattat då det fanns på typ femton olika språk.


Åh vad det var vackert!


Dessutom hade vi lyckats pricka in den varmaste dagen. Värmen steg upp emot trettio grader men samtidigt som man höll på att förångas så var man så lycklig för det kändes som sommar.


Och det var så mysigt att åka runt och titta på alla människor i staden. På alla liven.


Pappa var så himla stolt för han tyckte att jag blivit jätteduktig på franska. I början pratade vi inte engelska alls. Det har nog aldrig hänt förut.



På en av broarna vi passerade stod tretton stycken glada japaner och vinkade åt oss.


När vi nästan försvunnit i solen och jag hade bränt både axlar och ansikte efter den långa turen satte vi oss ner och åt lunch. Och jag ville bara inflika att jag åt den godaste chokladmousse jag någonsin smakat.

Upp i bergen åkte vi. En jävla resa. Krångliga och krokiga vägar som höjdes mer och mer över marken och vår buss var flera meter lång.


Till slut kom vi fram till ett stort slott, Koeningsbourg.


Även här var utsikten helt magisk.


Isabella och Disa.


Alicia.


Leo.



Mika.


Det var helt oslagbart varmt. Alla svettades som grisar. Isabella och Caroline.


Jag och Sally hittade årets första tussilagos.

Några få bilder från vår älskade buss. Åh vad den var bäst.

Tillsammans med min familj besökte vi ett vattenfall i Nideck. Jag förstod inte riktigt när de förklarade så jag visste först inte vad som väntade när vi åkte. Efter att ha gått i ungefär en kvart bland bergen så kom man fram till vattenfallet. Så himla vackert! Sedan laddade min kamera ur och det blev inga fler bilder den dagen.


Hedvig och hennes familj var också där.


Visst var det vackert?

Vi besökte en söt liten by som hette Riqhewihr.


Det fanns så ruskigt gulliga hus där.


Sötaste resutrangen.


Alla fasader var helt klart redo för påsken. Man tappade hakan då man såg hur ambitiösa människorna varit med pyntet.


Åh.


Överallt fanns små specialitetsbutiker. Vi besökte till exempel en julaffär, som var helt magisk. Tyvärr fick man inte fota där inne. Lite synd för det var så vackert.

Vi besökte en krigskyrkogård i Sigolshiem.

Alla som åkte var såklart där men här är Mika.


Monique och Henri, våra franskalärare.

Alicia och Emelie i bakgrunden.


Det fanns massvis med gravar.


Och som ni ser var utsikten fantastisk.


För er som inte kan franska så bra så betyder inconnu okänd. Usch.


Superfint att någon hade varit där och lagt nya vackra rosor på plats vid en av gravarna.


Disa.


Caroline och Leo.


Hedvig och Isabella.


Jag och Leo.


Detta träd (buske?) har blivit planterat av franska barn till minne av kämparna och offren i kriget 1939 - 1945. Hur fint?

Jag och 29 personer till i min klass spenderade en vecka i Alsace, en region som ligger gränsat till Tyskland. Här skulle alla elever göra ett utbyte - bo hos en flicka/pojke som sedan får bo hos oss.

Sammanlagt har jag lyckats knäppa 995 bilder. Och ungefär 150 tagningar med videokameran.

Till att börja med vill jag presentera min familj.




Flickan till vänster i denna bild var min korrespontant. Jag ska vara helt ärlig med er nu. Det var jättejobbigt i början. Och i smyg var jag superelak. Snackade skit (både med andra och i min dagbok) men spelade trevlig mot henne. Det var så himla svårt att uppskatta henne för vi är verkligen superolika. Så här skrev jag i min dagbok:

1 april: "En mangatönt med oborstade tänder och nästäppa. Najs."

Men med tiden ändrades saker och ting. Eftersom att jag redan klagat på att hon inte borstat tänderna en enda gång under hela vistelsen faktiskt stämde så började jag understryka att hon är hur snäll som helst. För det är hon verkligen. Jag menar, eftersom att hon var så olik mig, då är ju säkert jag så olik henne. Och hur svårt är det inte att anstränga sig och inte bara stänga in sig på sitt rum om man har en idiot till korrespontant som man inte känner? Jag gick från att avsky till att tycka om henne väldigt mycket. Och det trodde jag aldrig skulle hända.



Flickan till höger är hennes lillasyster. Chloé. Blyg, söt, liten tjej som hade svårt vid mig i början tror jag. Men vi vande oss också vid varandra till slut och jag hjälpte henne glatt med engelskaläxor.



Och här är föräldrarna. Mamman, Sandrine, älskade jag för att hon var så himla nyfiken. Hon frågade om i princip allt, berättade roliga små vardagsberättelser och var trött ganska ofta, precis som jag. Pappan, Frédéric, borde få en egen kategori.

Han är en av de bästa personer jag någonsin träffat. Jag vet inte varför han blev min favoritperson. Tror att det har att göra med att han är som den pappa jag aldrig haft. Jo, jag har ju en pappa. Men jag bor inte med honom som en mamma-pappa-barn-familj. Har aldrig gjort. Och nu när jag för första gången i livet fick prova på det förstod jag liksom innebörden i den sjuka lek alla barn leker. För det är ju faktiskt väldigt roligt.
Jag älskade pappan för att han var så rysligt omtänksam. Han chockade mig varje dag. Vi förstod varandra så himla bra. Han vågade fråga om saker som var generande men som inte alls blev jobbigt. Varje gång jag inte förstod vad han sa hittade han alltid orden för att förklara så jag hängde med. I allt han sa och gjorde fick han mig direkt att känna mig som en i familjen. När jag ibland blev tyst påminde han mig som om han känt mig sedan tidigare: "du borde inte tänka så mycket". För det fick jag ju veta i vintras, att det är inget vidare bra för mig i för stora doser. Men det är så svårt att låta bli. Älskade honom för att han, efter att Sandrine ramlat, frågade henne gång på gång i dagar om hur hon mådde och om hon hade ont. För att han alltid lägger en arm om de människor han älskar. För att han respekterar människor, inklusive mig, precis som de är.

Resan till denna plats gjorde mig mycket klokare och duktigare på livet. Det vill jag tro i alla fall. Jag tar med mig mycket hem som jag aldrig skulle blivit erbjuden någon annanstans.

Sista dagen skrev jag: "Jag vill aldrig härifrån."

Ja, jag ska förklara. Inom en snar framtid. Men jag ska avverka ett stort prov idag. Viktigt. Och tråkigt att komma med så trista saker en fredagsmorgon. Men jag är superglad över att solen skiner, mina nära är i livet och att det är fredag. En sådan dag i dag.

Tills vidare kan jag passa på att säga att denna gata har jag lärt känna. Har bott där den senaste dryga veckan. Och på de där ängarna har jag vandrat.