Har läst en av de finaste böckerna någonsin. Mitch Albom har skrivit roman grundad på en sann historia som heter Tisdagarna med Morrie. Minns att en vän rekommenderade den till mig för flera år sedan men jag la inte riktigt namnet på minnet. Nu läste vi den i skolan och jag kunde inte tacka min svenskalärare ytterligare. Det är i alla fall en fantastisk historia om Mitch, en man i fyrtioårsåldern som återser sin gamla lärare Morrie - och vi får följa deras relation. Läraren lider av ALS (en sjukdom som för att man blir förlamad i hela kroppen) och de har inte mycket tid kvar, men under diverse tisdagar diskuterar de livets värde. Otroligt fint.

Jag har hittat många vackra citat som jag delat upp i två inlägg. Puss.

När man går hem en kväll, ensam, och det är vinter, är det oftast mörkt ute. Man knyter händerna i fickorna för att hålla värmen och regnar det har man luvan över öronen. Inte många är ute, för det är söndag kväll och de flesta själarna håller sig borta från det ruggiga vädret. Men när man traskar gatorna fram eller trippar i trappor eller så, någonstans i Stockholm, under något som klassas som fult väder, är denna den bästa låten man kan lyssna på. Man blir så kär i sin stad då. Fina Stockholm.

Den här texten skrev jag för nästan exakt ett år sedan.

"Rädslan som varit stor som en knytnäve i strupen var som bortblåst. Ett och ett halvt år. Jag hade missat så mycket men samtidigt ingenting. Jag drog din man genom fingrarna och du frustade. Din fluffiga päls stod åt alla håll och jag borrade ner ansiktet i dig. Jag hade glömt hur du doftade. Och hur mitt samvete sved då. Hur kunde jag aldrig åkt tillbaka till er? För att känna, lukta och leva. Allt det hade jag glömt. Men samtidigt fick jag tillbaka det på en gång.

Hon blev förvånad över att jag kände igen dig i hagen. Men hur ska jag någonsin glömma Gandalfs ögon eller hur ditt huvud är format? Och hur ska jag någonsin glömma hur jag gråtit över dig för att jag saknar dig så mycket? Att få sitta på dig igen var fantastiskt. Att känna hur dina hjärtslag dunkade djupt inne i din kropp. Att känna att du gjorde precis som jag ville, för en gångs skull.

Och att sedan sitta med dig, i ditt hus; smutta på te, ta en godis, klappa katter och prata om livet. Det blir ofta så. Livetprat. Som jag sa, vi hade missat mycket, även om det kändes som att jag suttit där med dig senast igår. Jag berättar om hur mitt liv ser ut och vilka min bekymmer är. Du likaså. Och vi börjar prata om livet, på allvar till slut. Varför vi sitter där. Varför vi träffats över huvud taget. Tillsammans kom vi på ett svar som var lika självklart som att du lägger upp Michael Jackson’s CD på bordet.

Vi hade aldrig träffats om det inte var meningen. Vi hade aldrig lärt känna varandra så bra om det inte vore så att vi behöver varandra. Vi hade aldrig suttit där idag om det inte vore så att vi var som gjorda för varandra.

Du berättar om någon du träffade för länge sedan, som sa att du var i ditt sista stadie i livet. Förvånad, glad och lite chockad berättar jag att det är så jag känt hela livet. Det här är slutet. Och jag börjar bli klar. Precis som du.

Vi är gamla själar. Precis som hon sa till dig.

Och när du lägger upp korten och prickar in mig precis, så förstår jag också. Det var ingen slump. Inget är en slump.

Det var inte längre konstigt. Allt blev så uppenbart. Så självklart. Och jag var så fruktansvärt lycklig. För där satt jag med en människa jag älskar, i ett mörkt januariland på en åker. Precis där jag borde vara."

Hej. Hoppas ni mår bra. Jag är i alla fall tillbaka i verkligheten nu. Har haft en av de absolut finaste och roligaste helgerna någonsin. Har ätit så otroligt mycket dipp, frusit om tårna, skrattat så magarna gjort ont, pussats, halkat in i snödrivor, tittat på soluppgång, sovit i fyra olika sängar under tre olika nätter, sprungit barfota i snön och fått en mobil stulen. Är ändå så himlahimlahimla glad att jag har inte har luft nog.

Tack. Bara tack.

Hittar olika texter i mina diverse böcker. Älskar det. Speciellt om man glömt när man skrev det.

"Jag gick därifrån med båda mina smilgropar vid vardera öra. Slogs sedan av att om två månader skiljs vi åt för alltid."

"Älskar att jag lyckas skrämma upp mig själv till max men glömmer bort allt på en sekund när jag förbluffas av en klar stjärnhimmel."

"Ligger i pappas lakan och lyssnar på hur han och Christopher pratar filosofi."

"och vi pratar om donken, Finland, lössnus och franchiseföretag."

"Det är meningen att ångesten ska falla ut med tårarna."

"Glömmer bara bort att jag ligger i en sommarstuga vars medeltemperatur är 25 grader och på väggarna sjökort och i duschen finns bara kallvatten. <3"

"Varför känner jag så mycket när jag önskar att jag inte kände något alls?"

"Hon är ju trots allt min bästa vän och jag älskar henne."

"Helt jävla sjukt att vi nästan tänder eld på soptunnan."

"Känslan då man precis gjort upp med sin favoritsyster och man inte bråkar längre och man är smått onykter och man lyssnar på Ramlar och dansar runt i lägenheten."

"Nu lägger du ner. Antingen är du ledsen eller så lever du livet."

"Sörjer att det är första gången vi gör något tillsammans, och antagligen den sista."

weheartit.com

Snart är det sommar igen i alla fall.

Idag försov jag mig till kvart i ett. Träffade människor jag tycker om så satans mycket. Skrattade åt knasiga grannar. Gick utanför porten och märkte att snön smält bort. Drack en mindre god cappuchino men en söt dryck på Saturnus. Ruskade om mitt nyfärgade hår och bröt en nagel.

Tja, lever väl bara på som vanligt.

Titta på detta inlägg. Så himla fint.

Att vara ledsen och ringa ett enda samtal och sedan vara glad igen.

Att ligga på en uppblåstbar madrass och göra mormor och morfar viska i rummet bredvid för att inte väcka mig.

Att sakna någon som bor lite för långt bort.

Den har återvänt.

Alla bilder tagna med mitt nya objektiv.

Så ofattbart vacker present. Fick av min tioåriga kusin Magdalena.

Såhär ser det ut hos mig.
Man kan ju tänka sig att depressionen sköljer över en när slasket till slut hamnar på våra gator.
Händer inte mig.
De senaste dagarna har varit. Makalösa.
Hittar inte ord för de vänner jag har. Inte heller för de jag börjar lära känna.
Mina känslor är euforiska och jag vet inte vad jag ska göra.
Gud är så lycklig.

AF-S NIKKOR 50mm 1:1.4G och jag har blivit bundisar.