weheartit.com

Såsom när solens strålar letar sig in mellan persienner och innan den slår mot den himmelsblåa fondväggen passerar den en nästintill prickig ruta med skit. Hur den får smutsen på en glasbit att lysa upp, hur den får fondväggen att bli nästan vit och hur strålarna träffar min vinterbleka hud. Hårstråna på armen reser sig, som om de med all sin kraft sträcker på sig och vaknar till liv. Efter en lång vit vinter med kyla sällan varmare än tio minusgrader börjar de plötsligt leva och inser att det finns nog en värld därute ändå. Jag vet att cykeln står där nere på gården och jag tänker mig att ju längre tid solen får lysa på den, desto varmare kommer sadeln att bli och desto skönare är det att sätta sig på den och trampa iväg. Minns varvtagen med benen på väg till parken, till bryggan eller till ängen. Inbillar mig en dusch på landet, varmvattnet är slut och ut strömmar svalt och friskande vatten. Kroppen smörjs in med tvålen som alltid står där ute, som vi aldrig har hemma annars och med endast doftsinnena genomgår jag en nostalgisk resa. Det kvittrar ute, fråglarna flyger kors och tvärs om dagarna och om nätterna kommer fladdermössen fram. Varje dag köps minst två liter jordgubbar och de äts upp sent inpå kvällen men solen har ännu inte tackat för sig utan strålande fortfarande. Ute på verandan hör man siradorna och man virar sig in i en fleecefilt och vickar på tårna. Det går upp för en att man är så glad att man ler. Vad är mer avslöjande vackert annat än ett leende?