Efter den dagen då jag såg elefanten tillät jag mig själv att se mer och tro på mer. När jag berättade för Alma om de saker jag såg brukade hon skratta och säga att hon älskade min fantasi. För hennes skull förvandlade jag småsten till diamanter, skor till speglar, jag förvandlade glas till vatten, jag gav henne vingar och drog ut fåglar ur hennes öron och hin hittade fjärdrar i sina fickor, jag bad ett päron bli till en ananas, en ananas blev en glödlampa, en glödlampa blev månen och månen blev ett mynt som jag kastade krona och klave med för att se om hon älskade mig. Båda sidorna var krona: Jag visste att jag inte kunde förlora.
Och nu, mot slutet av mitt liv kan jag nästan inte se skillnad på vilket som är verklighet och vad jag inbillar mig. Det här brevet till exempel - jag känner det mellan fingrarna. Papperet är så slätt, utom där det blivit vikt. Jag kan vika upp det, och vika ihop det igen. Lika säkert som jag sitter här, lika säkert existerar det här brevet.
Men ändå.
Innerst inne vet jag att min hand är tom.

Jag kommer ihåg att han satt i stolar eller låg i sängar. Utom när jag var mycket liten och trodde att en ingenjör var en som körde tåg. Då föreställde jag mig honom på förarplatsen i ett kolsvart lokomotiv som drog en rad blanka personvagnar efter sig. En dag skrattade far och tog mig ur villfarelsen. Då fattade jag alltsammans. Det var ett av de där oförglömliga ögonblicken som inträffar när man är barn, när man inser att hela världen hela tiden har bedragit en.

Jag blev tvungen att gå på toaletten och på vägen ut köpte jag ett paket kakor och en Coca Cola i en automat. Mannen kom ut och köpte sig en Snickers. För att småprata lite sa jag: “Känner ni till hur man ska bära sig åt för att överleva i vildmarken?” Det ryckte till i hans ansikte och han sköt upp glasögonen. “Vad menar du med det?” “Vet ni till exempel att det mesta som växer på Arktis är ätligt? Utom en del svampar förståss.” Han höjde på ögonbrynen så jag sa: “Och visste ni att man kan svälta ihjäl om man bara äter kaninkött? Det är ett dokumenterat faktum att folk som försöker överleva har dött genom att äta för mycket kanin. Om man äter för mycket av något slags vitt kött, som kanin, då får man, förstår ni… Hur som helst, det kan ta livet av en.” Mannen kastade resten av sin Snickers.

På hösten reste min mor tillbaka till England för att börja studera vid universitetet. Hennes fickor var fulla av sand från den lägsta platsen på jorden. Hon vägde fyrtiosju kilo. Ibland berättar hon en historia för oss om en tågresa från Paddington Station till Oxford när hon träffade en fotograf som var nästan helt blind. Han hade mörka solglasögon och han sa att han hade förstört sina näthinnor under en resa till Antarktis för flera decennier sedan. Hans kostym var mycket välpressad och han hade en kamera i knäet. Han sa att han såg världen på ett annat sätt numera, och att det inte nödvändigtvis var till det sämre. Han frågade om han kunde få ta ett fotografi av henne. När han lyfte kameran och såg igenom sökaren frågade mor vad han såg. “Samma sak som jag alltid ser”, sa han. “Vad är det?” “Något suddigt”, sa han. “Men varför gör ni det då?” frågade hon. “För att jag ska veta vad jag tittat på”, sa han, “om mina ögon någonsin blir friska igen.”

“Låt oss stå under ett träd”, sa hon. “Varför det?” “För att det är trevligare.” “Du borde kanske sitta på en stol och jag kunde stå bakom dig, som man alltid fotograferar fruar och deras män.” “Det är dumt.” “Varför är det dumt?” “För vi är inte gifta.” “Ska vi hålla varandra i hand?” “Det kan vi inte.” “Varför inte?” “För då kommer folk att fatta.” “Om oss.” “Vad gör det om de fattar?” “Det är bättre att det är en hemlighet.” “Varför?” “Så att ingen kan ta det ifrån oss.”

Nu hade vi känt varandra i två år, sidan av min vad snuddade vid hans skenben och hans mage var mot mina revben. Han sa: “Jag tror inte att det är världens undergång att vara min flickvän.” Jag öppnade munnen, men det kom ingenting. Det krävdes sju språk för att tillverka mig: det skulle ha varit trevligt om jag i alla fall hade kunnat tala ett. Men det kunde jag inte, så han böjde sig fram och kysste mig.