Sommarplågarna i musikväg skymtar fram och man dansar, pausar och dansar lite till. Öl efter öl knäcks upp och även de som inte gillar smaken dricker ändå. Körsbärsträden har blommat klart nu och över gatorna och genom luften sprids de ljusrosa bladen. Våren har tackat för sig. Termometern visar för första gången i år en temperatur på 26 grader, i solen må hända, men ändå. Naglarna målas i olika färger och man drar på sig de där slitna jeansshortsen man gått i med strumpbyxor under vintern för att stolt visa att man trotsar kylan. Folk skrattar mer, ler mer, uppskattar mer. Kvällar kan plötsligt spenderas utomhus utan att man dör av köld och man tar sitt pick och pack och drar sig till Stockholms olika stadsdelar. Hela söndagen ligger man på ett sängöverkast som är 16 kvadratmeter till ytan så att alla får plats. Trots att hårstråna på benen reser sig ligger man bland fuktig lera och nytt gräs för att kroppen ska samla så mycket sol det bara är möjligt. Halsduken har ersatts av solglasögonen som tycks sitta på hjässan både dag och natt. Varje dag dansar man sig igenom uteserveringar, svett och nyköpta bikinis. Kan knappt förstå att värmen precis kommit hit och att en hel, vacker sommar ligger framför oss.

weheartit.com

Såsom när solens strålar letar sig in mellan persienner och innan den slår mot den himmelsblåa fondväggen passerar den en nästintill prickig ruta med skit. Hur den får smutsen på en glasbit att lysa upp, hur den får fondväggen att bli nästan vit och hur strålarna träffar min vinterbleka hud. Hårstråna på armen reser sig, som om de med all sin kraft sträcker på sig och vaknar till liv. Efter en lång vit vinter med kyla sällan varmare än tio minusgrader börjar de plötsligt leva och inser att det finns nog en värld därute ändå. Jag vet att cykeln står där nere på gården och jag tänker mig att ju längre tid solen får lysa på den, desto varmare kommer sadeln att bli och desto skönare är det att sätta sig på den och trampa iväg. Minns varvtagen med benen på väg till parken, till bryggan eller till ängen. Inbillar mig en dusch på landet, varmvattnet är slut och ut strömmar svalt och friskande vatten. Kroppen smörjs in med tvålen som alltid står där ute, som vi aldrig har hemma annars och med endast doftsinnena genomgår jag en nostalgisk resa. Det kvittrar ute, fråglarna flyger kors och tvärs om dagarna och om nätterna kommer fladdermössen fram. Varje dag köps minst två liter jordgubbar och de äts upp sent inpå kvällen men solen har ännu inte tackat för sig utan strålande fortfarande. Ute på verandan hör man siradorna och man virar sig in i en fleecefilt och vickar på tårna. Det går upp för en att man är så glad att man ler. Vad är mer avslöjande vackert annat än ett leende?

Flygresan tar ungefär tre timmar och jag har ont i magen precis hela vägen. Hur ska han se ut nu? Mer tärd, mer sliten, mer sönder? Jag förbereder mig för det värsta, precis som alla gånger förut. Molnen ligger under oss och jag tänker att trots att jag har gjort det här så många gånger förut - är det fortfarande lika svårt. Jag knyter knogarna och tittar ut genom fönstret och anstränger mig till max för att trycka bort tankarna. I magen ligger syran kvar och jag får kväljningar.

Vi kommer ut genom glasöppningen på flygplatsen och några meter längre bort står han. Och det är först nu när jag ser honom som hjärtat knyter sig på riktigt. Han har gått upp i vikt, han har blivit mer tunnhårig. Hans tänder är lika bruna som förut men han har en ny jacka på sig. När jag omfamnar honom ligger gråten mig uppe i halsen och jag måste stänga ögonen för att det inte ska komma ut några tårar. "Älskkligg" mumlar han och jag kan knappt andas.

Han kör hem oss till hans mindre stad vid kusten och sträckan är ungefär tio mil. Vi lyssnar inte på musik, vi pratar knappt med varandra utan alla tittar ut genom fönstrena. Trots att vi inte setts på ungefär fyra månader finns det knappt något att säga. Att alla mår bra i respektive länder och familjer vet vi redan. Min lillebror spelar spel på sin telefon och jag räknar korna på vardera åker vi seglar förbi. Och trots att jag har blicken utåt känner jag i atmosfären när pappa tar upp sitt slitna paket och tänder en cigarett. Han vevar ner rutan två centimeter, precis så att röken sugs ut. Jag behöver inte ens slänga en blick åt hans håll. Och där börjar räkningen.

När vi efter ungefär en timmes bilresa äntligen når staden med de gamla kåkarna är pappa trött. "I could really deserve a beer" och vi hinner precis sätta resväskorna innanför dörren innan det bär av igen. Vid första baren känner vi knappt någon och alla måste man ta i hand med och jag kan knappt räkna de gamla händerna som skakas. Jag och min bror beställer som vanligt en diabolo var och pappa säger muntert att han hatar att köra bil sent på kvällen men vad gör han inte för att träffa oss. Vid nästa bar ska man kindpussas med alla och en och annan engelsman pratar med grov dialekt så man knappt förstår men man är tacksam ändå. Som vanligt letar vi upp en lämplig restaurang runt nio-tiden och min bror äter dubbelt så mycket som jag. Pappa sitter tillbakalutad och berättar antingen en ny historia eller en gammal om sitt liv som vi redan har hört fem gånger. Mellan andetagen och historierna klunkar han sitt vin och mellan rätterna går han ut och tänder en cigarett igen.

När han börjar bli lite rund är han som bäst, min pappa. Alltid, alltid, skrattar han åt sina egna skämt. Han lyssnar alltid när vi inflikar med kommentarer eller historier vi med och han ler alltid det där stolta leendet. Tänker att när vi var små förstod vi inte varandra över huvudtaget, men nu kan jag uppfatta min pappas politiska inriktning på ett annat språk. Det känns som att pappa är en ny vän, någon jag precis lärt känna. Jag kallar honom för pappa, men jag känner honom knappt. En del av det pappa berättar tar jag med en nypa salt. Både min bror och jag vet hur mycket han älskar att krydda sina historier för att vi ska vidga ögonen och fråga "really?".

När vi kommer hem sitter vi i hans kök och lyssnar på ännu mer historier. Kanske visar han sina uppfinningar. Kanske hans teorier om att gravitet inte existerar. Kanske förklarar han för oss att jorden absolut inte kommer gå under 2012 utan att det hela är ett missförstånd. Då och då tänder han en cigarett igen och drar djupa, djupa bloss. Jag säger till honom att han inte ska glömma att aska och han bara ler och svarar att "I've been smoking for the last 45 years, I know when the ash is going to fall".

Vi ber pappa räkna upp alla svenska ord han kan. Hans minns dem alltid som bäst när han är smått berusad och vi skrattar alltid när han säger "Valhallahallavaegen" eller "amburjurjare". Jag hatar att han dricker men kan inte låta bli att uppskatta honom när han är glad och skrattar. När vi ska lägga oss och klämmer han ur sig "hij så linge" och min bror och jag bokstavligen ramlar ihop i en hög på golvet. Magarna värker av skratt och pappa förstår inte vad som var så himla konstigt. Hur kunde pappa plöstligt klämma ur sig en mening på svenska vi aldrig hört honom säga förut?

Morgonen efter kommer pappa intassandes i hans rum där jag sover och han snuddar mig lätt på pannan. "Good morning darling" och vi går ut i köket. Medan han kokar kaffe utan kaffemaskin skickar jag ner min bror med två euro för att köpa baguett och när han kommer tillbaka gör jag marmeladmackor. Pappa kan knappt hålla ögonen öppna och när han svept två koppar kaffe säger han som vanligt "sorry children, I just don't work before I get my coffee". Jag påminner min bror om dagen innan och vi skrattar tillsammans igen men pappa förstår ingenting. Hij så linge. Och som vanligt stannar den fina kvällen som minnen, då pappa sällan minns de små detaljerna dagen efter.

Under dagen tar vi en promenad. Flanerar längs kusten i ovissheten om vad som händer någon annan stans. Jag håller min pappa hårt i handen. Vi driver med min bror och vi skrattar hela tiden. Min bror springer mot havskanten och hoppar undan vågarna. Pappa och jag himlar med ögonen. Trots att pappa bara promenerar så flåsar han nästan. Hans andetag är tunga och han tar dem från magen.

Runt två-tiden vill pappa sova. Och när han vaknar igen, någon timme senare, då är han irriterad. Som värst. Spelar ingen roll vad vi säger, för allt är bara fel. Han grymtar, möter ingens blick och röker som mest. Trycker på datorn och han sätter sig ner i den hårda, kalla träfåtöljen för att lösa sudoku. Och när det inte funkar utbryter han "ah, this is pissing me of" och så tänder han en till cigarett.

När vi framåt kvällen går ut till baren med kindpussarna igen blir jag förvånad över att pappa bara dricker en enda öl. Genast bär det av till en dyr restaurang och vi får välja exakt vad vi vill ha. Vi beställer varmrätten direkt och en stor dessert efteråt. Pappa gillar inte desserter. Ungefär vid mitten av varmrätten börjar han bli lite varm i kläderna igen och hans ögon vidgas. Och plöstligt är han tillbaka, min pappa. Min fina pappa. Kan åter igen inte låta bli att tycka att hur mycket skada än alkoholen gör, så är han egentligen som värst utan den. Kvällen seglar förbi med skämt och historier och stämningen är så fin, precis som många kvällar förut.

Några dagar senare får pappa sitt kaffe ganska tidigt på morgonen och vi tar bilen tillbaka mot Paris. På vägen stannar vi till i en förort där pappa bodde förut, och han kör in på en parkering med sliten asfalt. Framför oss tornar en grå byggnad upp som kantas av diverse träd och gräsmattor. Där inne ligger min farbror, trasig och sliten. Och jag vill inte erkänna det för mig själv men jag vet att det är i den synen jag aldrig vill se min pappa. Tidigare hade pappa frågat oss om vi ville åka dit och hälsa på och jag svarade inte. Min bror var entusiastisk. "And you Alexandra?" och jag svarade att "Well, I'll get sad afterwards" och han svarade "I know, but that isn't a reason not to see him" och jag visste att han hade rätt. När vi ställer oss i hissen och trycker in våning tre och när hissen börjar åka stannar min mage kvar på bottnen. Jag känner mig svimfärdig. Jag hinner knappt tänka förrän pappa står där med näven mot dörren och vi är inne i den lilla cell min farbror bott inuti i snart sex år. Han har tappat de flesta tänder men han ler och lyckan i hans ögon är enorm. Jag förbluffas så av hans glädje och han säger "God, you've grown!" och han slutar inte le under hela besöket. Pappa utbyter några ord och frågar hur allt står till och Ralph svarar som vanligt att "I'm totally fine" och när pappa står lite lutad över sängen hittar jag pappas ord i Ralphs mun. De har exakt samma språk. Och för första gången är pappa anständig, vuxen och han hjälper sin lillebror att leta reda på ett telefonnummer. Ralph skrattar åt skämt som små barn tycker är roliga och han är sjukhusvit.

Vi kysser honom hejdå och i lobbyn på sjukhuset hänger planscher med bilder på diverse utflykter och besök. Jag skakar på huvudet och till min stora förvåning känner jag inte tårar bakom ögonlocken men mitt hjärta är tungt och mitt huvud tomt.

När vi till slut når vår slutdestination har vi svårt att hitta parkeringsplats i det trånga Paris. Pappa får panik och skriker åt min bror att hoppa ur bilen och hjälpa honom. Efter tjugo minuter av frustration lyckas pappa klämma sig in på en plats och innnan det bär av mot min systers lägenhet stannar vi snabbt till vid en bar för att pappa ska få i sig lite lugnande öl. Jag har inte träffat henne på över ett år och jag vet att hon precis har fått en pojke. Vi kliver in i hennes lilla trea och någon skriker men det kindpussas och kramas och presenter ges ut och jag får hålla i det lilla knytet som hon kallar sin son. Han är liten och har gosiga kinder. I ett fast grepp håller han tag om min tumme, och den får precis plats i hans näve. När allt lugnat ner sig lite äter vi glass och dricker Coca Cola och vi pratar om vad vi gjort och att det är fint väder ute. Min lilla systerdotter drar mig i armen och vill visa sitt rum. Väl där inne säger jag "Rachel, c'est très jolie! Quelle chambre" och för er som inte kan franska betyder det "Rachel, det är jättefint! Vilket rum" och hon blir så glad att hon nästan spricker. Hon visar mig trasiga teckningar hon målat och en gammal inramad jag gjorde när jag var lika gammal som hon är nu.

I vardagsrummet sitter min pappa med gråten i halsen, rörd till tårarna. Han säger knappt någonting, utan tittar bara på vad som händer. Ser hur min bror och min syster kommunicerar, hur jag håller min systerson i famnen och han skrattar, hur vi delar stunden allihop och tar vara på varje sekund tillsammans. Efteråt säger pappa alltid att "I know I don't show anything, but that is the most beautiful moment of my life, every time: all my children and I, together" och jag kan gråta på bara tanken över hur ensam min pappa är varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Och hur han kan ringa när vi befinner oss på olika platser utan att ha någonting att säga, bara för att få höra min röst. Han saknar oss så mycket att när vi väl ses kan han knappt förstå det och gör allt i sin makt för att det ska bli bra. Och i sin ansträngning kan mycket bli fel. Och precis när pappa börjat ta in att vi är tillsammans så lämnar vi honom, ensam, igen.

Och när vi står där på flygplatsen kramas vi länge. Försöker trösta pappa med att "we'll soon see eachother again" och han nickar. Skakandes omfamnar han min bror. Vi vinkar av honom och han står alltid kvar tills vi inte längre kan se varandra. Till och med min bror säger att "det där är verkligen lika jobbigt varje gång" och jag kunde inte hålla med honom mer.

Ibland kan jag känna mig sviken, arg, ledsen över vad som händer.

Men också att vad som än händer, kommer jag alltid att älska min pappa lika mycket som han älskar oss.